I slutet av april sände SVT en dokumentär om Masakern i
Marikana den 16 augusti 2012. När jag tittade på den så slog det mig att detta
liknade Ådalen 1931, dvs arbetare som demonstrerar för bättre villkor och vill
förhandla med sin arbetsgivare men blir istället beskjutna. Vad som skedde i
Sverige för 80 år sedan sker än idag i olika delar av världen.
I Marikana var det gruvarbetare som demonstrerade för bättre
villkor. De ville förhandla med sin arbetsgivare om lönerna. Istället slutade
det med att polisen öppnade eld och 112 skadades och 34 dog.
Vår egen historia gör sig påmind. I dagarna är det 83 år
sedan Ådalen -31. Vad som hände då liknar vad som för tre år sedan hände i
Sydafrika, i Marikana. Vid ett företag så vill arbetsgivarna sänka lönerna.
Arbetarna protesterade och la ner arbetet. Så gjorde även arbetarna som hade
samma arbetsgivare för att stödja sina kollegor. Till följd av det så tog arbetsgivarna in strejkbrytare och de anlände
den 13 maj. Dagen efter så samlades arbetarna och gick från fabrik till fabrik
och demonstrerade för bättre villkor och gick till Lunde där strejkbrytarna
var. När de närmade sig Lunde så öppnade militären eld mot demonstrationståget.
10 skadades och 5 dog.
I förra veckan träffade jag Anna som deltog i
demonstrationen i Ådalen och då var 12 år gammal. Hon berättade om hur de
samlades vid Folkets Hus och vandrade från fabrik till fabrik ner mot Lunde.
Musikkåren och
flaggorna var främst i ledet. När de närmade sig Lunde mötte de militären som öppnade eld.
Som tur var hade pojken i musikkåren vett att blåsa eld upphör, berättade hon och som
gjorde att skottlossningen upphörde. Hennes främsta funderingar var vad som
hade hänt om han inte gjort det? Hade ingen av dem överlevt i så fall? Vilken
tur de hade att han fann sig och gjorde som han gjorde.
Utifrån det samtalet och den dokumentär som SVT visade på
Dokumentär Utifrån så kan man fundera över liknelser och var vi befinner oss
idag. Den kamp som bedrevs i Sverige under 1900-talet och de
framgångar det rönt håller vi sakta på att montera ned. Samtidigt ser vi att
kampen fortsätter. Den internationella solidariteten har en enormt stor
betydelse.
Vårt arbetsliv bygger på ordning och reda på
arbetsmarknaden. Det är något som vi måste värna om och som är en oerhört
viktig fråga, framförallt dessa dagar när vi går till val till EU-parlamentet. Den kamp som löntagare har bedrivit i mer än 100 år i
Sverige och som fortfarande bedrivs i Sverige och i världen får vi aldrig
glömma bort. Vi har kommit långt i Sverige idag, men vi kan se hur någonting
håller på att gå sönder. Vi kan se hur våra rättigheter sakta håller på att
vittra sönder. Den lagstiftning som vi Socialdemokrater har varit med och tagit
fram såsom lagen om anställningsskydd, medbestämmandelagen och arbetsmiljölagstiftningen
är förutsättningar för att arbetsmarknadens parter ska ha ett ramverk att
förhålla sig till.
I den globaliserade värld vi lever i så har vi ett socialt
ansvar. Det innebär att vi behöver ställa krav på att våra kollektivavtal
omfattar alla som arbetar i Sverige, men det innebär också att vi behöver ställa krav
på arbetslivet i de företag som producerar varor i andra länder. De rättigheter som vi har förhandlat fram mellan
arbetsmarknadens parter med våra kollektivavtal är grunden för ordning och reda
på svenska arbetsmarknaden. Det är viktigt att svenska avtal och villkor ska gälla alla
som jobbar i Sverige, oavsett varifrån man kommer. Därför är det viktigt att
rösta i EU-valet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar